måndag 28 juni 2010

Pressar kommunala subventioner Malmö FF:s marginaler?‏

I snart tio år har vi matats med budskapet att om bara klubbarna får bygga och äga sina egna arenor så kommer de stora pengarna att rulla in. Men är verkligheten så enkel? Arenor tar väldigt mycket mark i anspråk och den absolut största ytan på drygt 7000 kvadratmeter exploateras kommersiellt i alldeles för liten grad.

Hade arenor varit så lönsamma som det sägs så skulle det ju rimligtvis krylla av nya och av klubbarna ägda arenor runt om i Sverige. Men så är ju inte fallet och faktum är att endast 17%* av de europeiska klubbarna äger sina egna arenor. Till exempel spelar den franska ligans framgångsrika gigant Lyon på en arena som ägs av staden. Och när klubben till år 2013 hoppas kunna flytta in i en ny stadion blir i så fall även denna i sin helhet finansierad med kommunala medel.

Många har förmodligen hunnit läsa om att Malmö FF behöver minska sina kostnader med 15 miljoner. Intäktssidan har inte motsvarat förväntningarna och balansen i ekonomin har ännu inte infunnit sig. Varför kan vi fråga oss? I Malmö byggdes Swedbank Stadion med hjälp av en större subvention från Malmö Stad i form av ca 150 miljoner i ett ränte- och amorteringsfritt lån. Här skulle vi kunna anta att staden iklädde sig rollen som "lender of last resort"

Hade inte subventionen varit på plats så hade marknaden inte finansierat det nuvarande formatet. Kanske skulle vi se en annan arenalösning? Kanske en mer spartansk och bättre anpassad till marknadens verkliga efterfråga? Och det kommunala lånet sände ytterligare en signal. Det är från ett kreditgivarperspektiv, inte helt omöjligt och anta att Malmö Stad, vid en eventuell default på arenabolaget sväljer hela paketet på den egna balansräkningen.

Ett antagande som skulle kunna fungera som en implicit garanti vilken kan ha genererat en större kredit från bankerna än vad som annars hade varit tillgänglig. Därmed finns risken att marknaden fick en arena som är mer mastodont och påkostad än vad den i själva verket efterfrågade.

Subventionen från staden kan därmed ha bidragit till en potentiell överproduktion på den regionala arenamarknaden där konkurrensen är hård. Något som idag till synes pressar Malmö FF:s marginaler. Året innan Swedbank Stadion slog upp portarna invigdes Malmö Arena som även den, till viss del, är subventionerad av Malmö Stad. Parkfast hyr marken som arenan står på för 1000 kr per år vilket gav utrymme för att bygga in ett antal "överflödiga" lokaler och funktioner. Och på andra sidan bron finns sedan tidigare Parken och Bröndby Stadion, även om den senare ligger en bra bit utanför centrala Köpenhamn.

Men situationen kunde ha varit ännu värre om Capinordic Arena intill Parken hade blivit verklighet. Nu övergavs projektet i sista stund men bakom nästa hörn väntar det som kan bli den stora marginaldödaren i regionen, det vill säga den planerade multiarenan i Köpenhamn dit staden visat sig vara beredda att allokera en rejäl subvention. Att AEG trots det gav upp sin investering i projektet måste betraktas som ett sundhetstecken samt en signal på att arenamarknaden i Öresundsregionen kan vara överhettad. Men trots dessa varningsklockor ser det nu ut som att projektet fortfarande lever och ska genomföras i kommunal regi.

Vi känner igen fenomenet från bland annat den jämt och ständigt problemfyllda bilindustrin där marginalerna för biltillverkana ständigt pressas nedåt genom att dåligt presterande bilföretag gång på gång räddas från undergång genom statliga interventioner. Det skapar en överproduktion som dessvärre även genererar en marginalpress åt de välskötta konkurrenterna. Och för att parera problemet med överproduktionen så eldar man istället ytterligare genom andra subventioner såsom tillfälliga skrotbilspremier som enbart skjuter problemet på framtiden. Det som händer är att man flyttar efterfrågan på nya bilar från framtid och koncentrerar den till nutid.

Konsekvensen av de statliga subventionerna i den delen av bilindustrins värdekedja blir bland annat att vinstmarginalerna överförs från biltillverkare till underleverantörer.
I analogi med det ovanstående skulle vi kunna anta att det är underleverantörerna till arenorna som är de stora vinnarna i de nya projekten och inte arenaägarna själva.

En av leverantörerna till arenaekonomin är MFF Event AB. Problemet är att MFF Event AB:s bargaining power, till skillnad från externa leverantörer, är begränsad. Moderbolaget, det vill säga Malmö FF, har nämligen investerat 35 miljoner i aktier i fastighetsbolaget som utgör Swedbank Stadion och vid en default blir dessa aktier värdelösa. Det är kreditgivarna samt andra fordringsägare som har förtur på ersättning vid en rekonstruktion.
Klubben hoppas trots allt mycket på konferensverksamheten men vi ska ha i åtanke att man här exponerar sig mot the five competitive forces som finns inom konferensindustrin.

Jag ser framför mig en bransch med låga inträdesbarriärer samt för köpsidan låga switching costsvilka innebär svårigheter att skapa kundlojalitet. Något som drar resurser i form av försäljning och marknadsföring samt ställer krav på ständig utveckling av befintliga konferenslokaler samt utrustning. Vi ser även ständig teknologisk utveckling som ger världen produkten videokonferens som är ett möjligt substitut, framför allt i dåliga tider. Så frågan är hur mycket Return on Investment det egentligen finns att hämta här?

Genom att positionera sig i ett segment där "competitive forces" är som svagast och därmed hitta sin egna edge kan man uppnå en viss grad av lönsamhet och här kan man tycka att konferens, paketerat i en miljö med sportevenemang skulle kunna vara ett sådant segment. Men även här finns det ju åtminstone två andra aktörer i regionen som kan erbjuda en liknande produkt. Därmed koncentreras målgruppen ytterligare till de kunder som önskar att hålla en konferens paketerat specifikt med produkten Malmö FF. Och då är frågan om det inte hade varit mer effektivt att istället paketera denna produkt genom att hyra en redan befintlig konferenslokal på stan alternativ ingå i en allians med en etablerad konferensentreprenör?

Men låt oss inte måla fan på väggen, risken blir att det blir väldigt mycket "omgångsekonomi". Det kan ju vara så att evenemangs- samt konferensindustrin i Öresundsregionen är outvecklad och är därmed snarare ett "positive sum game" än ett nollsummespel.

Och vi ska komma ihåg att man idag pressas av den generella efterfrågenedgången på allsvensk fotboll samtidigt som man i år inte kan tillgodoräkna sig intäkter från internationellt spel. Det senare är något som förmodligen kommer att ha en stor betydelse för att ekvationen ska gå ihop.
----------------------------------------
*The European Club Footballing Landscape

lördag 26 juni 2010

Kommer spelteorin förklara avgörandet i VM?

Idag börjar utslagsmatcherna i FIFA2010 i Sydafrika och erfarenheten säger att vi kan förvänta oss en del straffsparksdramatik. Det finns de som menar att det inte ger oss ett helt rättvist utfall och snarare kan liknas vid lottdragning. Men är det verkligen så?

Titta först på straffläggningen från finalen i Champions League 2008. Läs sedan denna historia skriven av Stefan Szymanski och Simon Kuper och titta på straffarna igen.

Om ni orkar läsa mer så finns den vetenskapliga artikeln under länken nedan.
Professionals Play Minimax - Ignacio Palacios-Huerta



onsdag 16 juni 2010

Kan inte kontrollera kostnaden för input

Nu är det ett bra tag sedan jag skrev något här. Tiden har helt enkelt inte riktigt räckt till. Men igår hade jag en sådan skön diskussion om varför fotbollsklubbar generellt har så svårt att få ihop credit och debet. Vi kan prata om nyttomaximering etc ...men den kanske enklaste förklaringen är det faktum att klubbarna själva inte riktigt kan påverka kostnaden för input. Det vill säga priset för den vara som man behöver för att driva sina intäkter.

Talang är nämligen en commodity på vilken tillgången är begränsad och som handlas på en ytterst konkurrensutsatt marknad. Därmed drivs priset på denna vara upp. Diverse klubbledare kan ibland hävda att deras respektive fantastiska ungdomsverksamhet kommer att generera stora framtida vinster. Men det finns ett problem, talangutvecklingen kostar och ju tidigare i årskullarna urvalet görs, desto större sannolikhet till bortfall och utslagning av spelare som på grund av diverse olika anledningar inte klarar av att ta det där sista steget.

Och de få egenproducerade spelare som trots allt slår igenom är ju lik förbannat även de tillgängliga för talangmarknaden vilken per default höjer kostnaden för moderklubben att behålla dem. Bottom line, över en längre tid, finns det förmodligen därför ingen skillnad mellan en välfungerande ungdomsverksamhet och en välfungerande scouting i äldre årskullar.

Två goda exempel på det, även om det kanske är ytterligheter, är Arsenal som har väldigt få egna talanger i sin trupp men som kanske är den fotbollsklubb i världen som skapat mest aktieägarvärde till sina ägare,
något som jag skrev om här. Jag vill minnas att Simon Kuper och Stefan Szymanski i Soccernomics kom fram till att den bästa åldern att rekrytera talang är strax över 20, något som Arsene Wenger konsekvent har praktiserat.

Raka motsatsen går kanske att hitta i samma stad, West Ham. En klubb med en fantastisk akademi men som inte kunnat se någon profit värd namnet som ett resultat av sin verksamhet.

tisdag 1 juni 2010

Svällande balansräkningar och minskade intäkter - blåser de allsvenska klubbarna upp en bubbla?‏

Lite här och var rapporteras om att allsvenskan under de första 14 omgångarna förlorat 40 miljoner i intäkter från matchdagen jämfört med föregående år (2009). Håller efterfrågeminskningen i sig pratar vi om ungefär 80 miljoner i lägre intäkter för helåret. Det är en nedgång motsvarande 30% för intäktsklassen matchdag vilket ger en total intäktsminskning på 8% givet att reklam&sponsring samt centrala avtalet förblir oförändrade.

I helgen roade jag mig lite med att snabbt skumma igenom SvFF:s rapport av de allsvenska klubbarnas ekonomier för 2009 och det slog mig att samtidigt som produktiviteten minskar så har, paradoxalt nog, de allsvenska klubbarnas balansräkningar svällt rejält under 2009. Ökningen i balansomslutningen är betydligt större än ökningen i det egna kapitalet vilket indikerar på att klubbarna har ökat sina åtaganden gentemot sina fordringsägare. Den största ökningen står Kalmar FF för vars koncernbalansräkning har ökat med bland annat de 200 miljoner som klubben har lånat till sitt arenabygge.

Figur1 - visar de allsvenska klubbarnas ackumulerade egna kapital samt balansomslutning.

Det som dock är mest iögonfallande är dock den stora uppvärderingen av det bokförda värdet för de allsvenska klubbarnas spelartrupper (figur 3). Vi ser att klubbarna under 2009 balanserade dubbelt så mycket spelarförvärv på balansräkningen än året innan. Värdet på den immateriella tillgången "balanserade utgifter för spelarkontrakt" ökade med hela 50%, från 107 miljoner till 160 miljoner vilket motsvarar de allsvenska klubbarnas ökning i det egna kapitalet under 2009. Men har verkligen de allsvenska klubbarna investerat så pass mycket mer pengar i talang eller är det bokföringstekniska tricks?

En del av ökningen är naturlig eftersom de allsvenska klubbarna är nettoexportörer av talang. Malmö och IFK Göteborg har avyttrat en hel del spelare (med ett lägre bokfört värde kvar) och ersatt dessa genom att köpa loss kontrakterade spelare från andra klubbar (27.7m MFF; 14m IFKG). Även Hammarby Fotboll sålde spelare där klubbens bidrag från denna intäktskälla var 19 miljoner. 10.8m av dessa återinvesterades i nya spelarkontrakt vilket innebar att det bokförda värdet för spelarkontrakt ökade från 9.9 miljoner till 14.2m. Synnerligen misslyckade investeringar eftersom spelartruppens marknadsvärde har minskat uppemot 20 miljoner i och med degraderingen till superettan. Med marknadsvärde menar jag de intäkter som spelartruppen de facto producerar och inte någon subjektiv värdering. Andrahandsvärdet är ju noll fram till ett konkret bud på en spelare är lagt.

Intressant är Djurgårdens förändring från 0 kr till 20.9 miljoner. Efter 2008 uppgick klubbens egna kapital till 1 miljon. Efter en förlust på 16.5 miljoner under 2009 har klubben fått bail-out och kunnat skriva upp det egna kapitalet till 12.9 miljoner. Ett kapitaltillskott på närmare 30 miljoner. Var det så att en del av kapitaltillskottet skedde genom att man skrev över immateriella tillgångar från andra bolag? Det är oklart.

GAIS är ett annat intressant exempel. Enligt rapporten har de immateriella tillgångarna ökat från 7.1 till 17.5 miljoner. Under 2009 aktiverade klubben så mycket som 18.7 miljoner i immateriella anläggningstillgångar på balansräkningen. Det skulle betyda att klubben under året förvärvade spelarkontrakt från andra klubbar för nästan 19 miljoner.

- Är det troligt?

- För vilka pengar då i så fall?

- Eller är det ett resultat av kreativ bokföring?

- Kanske en aktivering av spelarlöner på balansräkningen i syfte att under ett ekonomiskt tufft år klara elitlicens-kravet "positivt eget kapital"?

Oklart.

Samtidigt som det egna kapitalet minskat från 8.2 miljoner till 2 har balansomslutningen i det närmaste fördubblats. Och i och med det har naturligtvis leverage ratio (debt-to-equity) skjutit i höjden. Det är därför ganska logiskt att klubben, sedan ett tag tillbaka, desperat försöker realisera Wandersons kontrakt.

(Klicka på bilden för bättre upplösning)
Figur 2 - visar hur GAIS balansräkning har svällt upp som en balong under det senaste året. Leverage ratio (debt-to-equity) har ökat dramatiskt från 1.7 till 14.7 vilket är ganska exakt tre gånger så högt som motsvarande nyckeltal vid samma tidpunkt för det runt om i stugorna så hårt kritiserade AIK Fotboll. GAIS immateriella tillgångar motsvarar numera ca 50% av klubbens årliga löpande intäkter. Kapitalomsättningshastigheten sjunker därmed drastiskt och klubben kan förväntas behöva realisera tillgångar i en snabbare takt än tidigare. En degradering skulle, med tanke på den högt värderade truppen, innebära ett hårt slag mot GAIS egna kapital. Balanslikviditeten (omsättningstillgångar inkl kassa/kortfrisiska skulder) har sjunkit från 0.9 i bokslutet för 2008 till mycket låga 0.3 i samband med det senaste bokslutet. Klubben var därmed vid årsskiftet varken solid eller likvid och tillsammans allsvenskans femte högsta löner/omsättning-ratio (77%; sid 15 i svff:s rapport) måste risken i verksamheten betraktas som oroväckande hög.

Avslutningsvis kan man fråga sig ifall den kraftigt ökade värderingen i allsvenskan skulle kunna vara tecken på en tillgångsbubbla? För att få ett svar på det behöver man titta på klubbarna individuellt efter och bedöma dem efter sina respektive förutsättningar. Bortsett från den höga risken i GAIS, finns det inga större tecken på en bubbla, än så länge. Även om efterfrågan på den allsvenska produkten försätter att minska så överstiger snittet av de tre senaste årens spelarförsäljningar (figur 4) det bokförda värdet på spelartrupperna. Riskerna har dock ökat i och med den minskade efterfrågan på produkten allsvenskan och det finns naturligtvis klubbar som kommer att känna av det och brottas med en del utmaningar.

Det finns också en obesvarad fråga vad gäller klubbar med lågt bokförda spelartrupper. Vissa av dessa har redan sålt framtida intäkter från framtida spelarförsäljningar till externa finansiärer. Ska man ta hänsyn till dessa risker i tider som dessa?

------------------------------------------------------------------Figur 3, saxat från svenskfotboll.se

Figur 4, saxat från svenskfotboll.se